Your parents livingroom

För mej känns det väldigt nostalgiskt att ligga i en säng och vakna av ljudet av ett hushåll som startas upp för dagen. Jag har nu under ett par år vant mej vid att vara min egen dräng vad gäller min lägenhet och därför är det både härligt och ibland mindre härligt att vakna till ens sambo som med millimeterprecision sätter på sina tre ägg (det måste vara TRE ägg, varje morgon).

Därför känns det mer än lite tomt att sitta såhär på morgonen då jag för en gångs skull är uppe någorlunda tidigt att vara ensam, tur att jag skall sitta i ett grupprum och planera världsövertagande medelst c-uppsats med M då!

Min hybris har nu kommit in i ett väldigt lustigt stadie, inget som går fel kan ändra på min uppfattning om att jag helt enkelt är förbannat bra. Jag menar, även om jobbet är slitigt, träningen inte går som den borde osv. så ligger vetskapen om att denna lilla missnöjesyttringsventil existerar. Att vara stjärna är inte lätt kan jag meddela!

Har sorgligt nog kommit på varför jaq gör detta. Nu när den själva "fysiska" anledningen till att starta denna blogg är hemma i Nkpg så får jag tid att fundera på vad för mekanismer som så att säga fick bägaren att rinna över. Jag har unisont med mej själv kommit fram till att det är ett desperat rop på hjälp för någon att rädda mej! Från vad och hur detta skall gå till är jag inte på det klara med än, fortsättning följer.

Har ni för övrigt söndagen ledig tycker jag att ni skall bege er till Mellringehallen och vidda lite plastbandy, sällan har så många vuxna män blivit så togika och adrenalinstinna över en liten bit vit plast med hål i innan. Om man skall gå efter gårdagens träning hoppas jag att Pålsboda har hatten med sej för om det är ett gott tecken att det går dåligt på genrepet så kommer det gå väldigt fort på söndag.