Indignation

Har nu mer eller mindre förlikat mig med tanken att Örebro inte är hemma och att jag inte delar lägenhet med någon längre.

Satt i slutet på förra helgen och åt med Tigern och N. Dessa arbetar på Jönköpings största och enda dagstidning och har också återvänt efter studier till våran gemensamma "hemstad". De var intresserade av hur jag anpassar mig till yrkeslivet och var sådär lagom intresserade. Efter ett tag tog N en konstpaus och frågade: "Hur känns det att då flytta hem och bo i Jkpg?".

Efter en liten stunds fundering hasplade jag mig ur svaret att det känns som ett mindre inferno. För även om jobbet känns fantastiskt och det är otroligt skönt att flytta närmare familjen är staden kanske inget jag hoppar jämfota över. Motsvaret kom från mitt matsällskap unisont. De förklarade att de båda har haft väldigt stor ångest i olika omgångar då de har insett att de inte kan komma bort från staden vid vätterns södra ände på ett par helger. De såg helgerna då de hälsar på vänner som "andningshål" som fick dem att klara av helgerna i Jönköping mellan dessa flykter.

Det är otroligt lustigt att det är så svårt att återvända. Det känns inte som ett misslyckande, men på något sätt så är det inte lika spännande som att flytta till en ny stad. Detta låter lite vagabondaktigt. Så är det inte, men något får både mig och mina vänner att längta bort. Det kan inte vara så att det bara är folk från vår hemtrakt som känner så utan jag hoppas verkligen att detta är en utbredd känsla i vår ålder.

Förhoppningsvis kommer jag att komma ännu mer överens med staden jag spenderat merparten av mitt liv i snart, för jag kan inte peka specifikt på vad det är som ger mig denna känsla.

The search continues...

...

Omställning till arbetslivet medför en massa positiva saker. Dock försvinner tiden totalt. Inga mer sovmorgonar eller oproduktiva eftermiddagar. Lite sorgligt!

Förra helgen i Örebro var bitterljuv, det var otroligt roligt att träffa vänner och samtidigt väldigt tråkigt att liksom bara vara på besök i staden jag kallat "hemma" i fem och ett halvt år. Vistelsen fick också avbrytas en dag tidigare än beräknat då nycklar till den andrahandslägenhet matrialiserat sig i min sambos ägo tidigare än väntat. Därför har denna vecka mest gått åt att göra mig hemmastadd osv. Som student kunde jag göra detta på en eller max två dagar. Nu tar det så mycket mer tid då jag måste ta hand om obstinata ungdomar.

Det händer då inte heller lika roliga anekdoter att förtälja som när jag bodde med Sambon. Därför kan denna bloggs kvalité variera numera när jag inte har en tvångsneurotiker att ta hand om.

För att återvända till lyan, om en vecka lutar det åt inflyttningsfest. Det kan bli intressant...

Nya tider

Eftersom jag efter helgen inte kan titulera mej sambo längre då jag kommer att flytta till en egen lägenhet krävs det nya tag. Har därför helt enkelt bytt inriktning på denna missnöjesyttring och den kommer hädanefter i mindre utsträckning behandla mina samboendes paranoida och till viss del schizofrena egenheter och mer behandla hur en fem och ett halvtårig student klarar av att anpassa sig till den riktiga världen där jag nu kommer att tvingas lära mej ord som "pensionssparande" och "komptid".

Väl mött i den nya världen!

Propane dreams

Tränade med Hovsta igår. Jag har varit för upptagen med att jobba och komma in i den nygamla staden och det helt nya yrket för att verkligen sakna att spela innebandy. Och det är de småsakerna jag saknar.

Men träningen igår "frigjorde" en massa insikter.
Jag saknar att röra på mej efter en liten plastboll.
Jag saknar att snacka skit med killarna innan och efter träningen.
Jag saknar tävlingen om platser till nästa match.
Jag saknar känslostormarna över dåliga domslut.
Jag saknar smärtan som ett skott förosakar vid täck.
Jag saknar njutningen i att ligga rätt i planen så att passningen blir omöjlig att slå.
Jag saknar till och med smärtan jag brukar få i ryggen efter för mycket innebandyspel.

Nu är jag inte bitter. Bara att vänta till nästa år, förhoppningsvis i Hovsta, annars i ett annat, mindre roligt, lag.

Tack för igår!

Back in my treehouse...

Arbetslivet är hårt... Hårdare än vad jag trodde. Bara att gå upp kl. 6.40 varje är för mej en sjuk bedrift. Därför är det kanon att mitt yrke är välsignat med något som kallas lov. Just nu njuter Jönköpingsungdomarna av sportlov. Som lärare och förebild, äum, jobbade jag och mina kollegor halva lovet.

Nu är det dock så att för att kunna samla energin att utbilda Sveriges framtid har jag idag åkt ca 20 mil upp till Örebro och bor som gäst i min egen lägenhet. Just nu bor det förutom Walesaren en av hans kompisar. Denna kompis skall förmodligen åka hem till helgen. Dock kommer antalet människor som sover i lägenheten vara konstant, The Original Sambo ryktas vara på väg hit. Detta rykte har startats av ingen mindre än Sambons mor som var ute och spatserade i Jönköpings finare områden.

Detta kommer förutom allt annat leda till att kolonin till slut kommer få lukta på frihet.

Mer info följer!

Dåligt...

Har varit riktigt dålig med uppdateringar nu på ett tag... Lovar att bättra mej!

Tillsvidare presenterar jag en låttext från Blur på begäran:

No Distance Left To Run

It's over
You don't need to tell me
I hope you're with someone who makes you
feel safe in your sleeping tonight
I won't kill myself, trying to stay in your life
I got no distance left to run

When you see me
Please turn your back and walk away
I don't want to see you
Cos i know the dreams that you keep is wearing me
When your coming down, think of me here
I got no distance left to run

It's over, I knew it would end this way
I hope you're with someone who makes you feel
That this life is the night
And it settles down, stays around
Spends more time with you
I got no distance left to run

Storhetsvanvett.

För lite över en vecka sedan besökte jag och Walesaren Göteborg för att undersöka om Liam Gallagher fortfarande är världens mest välklädde sångare och fortfarande kan få en publik att dels hata och dels älska honom. Han besvarade det första med en mycket snygg jacka och det andra vet vi inte än om han kan stå för. Bra var det iallafall. Som min vän skrev per sms: vill man höra rena toner och en musikalisk upplevelse av det sättet har man inte förstått Oasis. Kan inte annat än att hålla med.

Hade först planer att skriva någon sorts krönika över helgen som sådan men då det hände massa roliga saker som i sig lätt skulle kunna fylla en egen bloggkategori tänker jag istället bjuda på en blogg-tipspromenad:

Vad föreställer bilderna:

1. En storebror till en medlem i Mando Diao?
X. En övervintrad statist i filmen "Quadrophenia"?
2. Göteborgs charmigaste och mest sympatiske butiksinnehavare?
Denna bild gäller personen till vänster, är det:

1. En människa som har fått grisgener insprutat intravenöst?
X. En något berusad Walesare?
2. Quasimodo?

Vid rätt svar kommer historierna bakom de båda bilderna att publiceras.

Eniro är en jävla glädjespridare

När jag summerar första utekvällen efter hemkomsten till Jerusalem måste det ses som att det roligaste som hände var svaret på frågan jag och J-L skickade till 118118. Frågan löd: Vilken är världens bästa låt och om den vore ett landskap vilket skulle den vara då?

Svaret kom snabbt:

"Världens bästa låt är 'That joke isn't funny anymore' med The Smiths. Låten kom 1985 och handlar om att man inte skall förlöjliga folk som vill ta livet av sig själva. Om den var ett landskap skulle den vara Bohusläns havsbad en vinternatt."

Svaret i sig är genialt, och killen/tjejen som sitter och svarar på sms måste vara väldigt nöjd med att kunna sprida lite av sin subjektiva musiksmak.

Dock är det en klockren beskrivning på hur tråkigt det var att återkomma till Jerusalems uteliv.

Nuff said.