Almost famous

Jag blev förresten i helgen utnämnd till C.E.O för Hökartorget. Väldigt trevligt, då de nu börjar bli riktigt i ropet. Svåra killar helt utan hybris!

Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta nya ansvar, kan bli intressant.

Let's call this the comeback

Hej, vet inte om ni kommer ihåg det men jag brukar skriva hur mitt liv ser ut här ibland. Det har inte varit så mycket av den varan på länge nu. Bättring lovas!

Att göra en sammanfattning av vad som har hänt sedan jag skrev senaste bra inlägg vore fel mot de händelser som har hänt. Men jag gör det ändå.

Jag och B är nu helt klara i den akademiska världen efter ett sista kraftprov där vi lyckades finta bort det akademiska systemet helt och lurade det att tro att vi faktiskt producerat något bra!
Har vi tur kommer systemet inte på det och så vi kan få ut vår examen.

Vi firade vår fint med att ta en massa folk i min förra lägenhet och förtära en hel del rusdrycker. Dagen efter hade vi i ren hybris-anda bokat en kryssning. Denna förflöt helt utan missöden men då vi hade tagit ut oss lite väl mycket dagen innan blev det kanske lite mer en rekreationskryssning än party. Inga konstigheter som båtens bartender skulle sagt!

Väl hemma har jag lämnat över lägenhetsnycklarna till Walesaren. Nu är han stolt innehavare till den grovt felskötta lägenheten. Det har redan skett en markant uppryckning på städfronten vad författaren erfar. Kan behövas innan flyttstädningen, dock så är fortfarande kolonin kvar.

Tills vidare kommer också bloggen att heta samma namn, jag har hittat en ny sambo och bor hos denna barndomskompis tillsvidare, mer info följer.

Liveblogg

Sitter nu och funderar på Hökartorgets senaste alster i sångarens andrahandslägenhet i Gbg tillsammans med sångaren och gitarristen/andrasågaren.

Nya sången var bättre än det de tidigare producerat, inte så att det var dåligt, men detta var bättre!

Så...

Det där nya som skulle vara så bra...

Såhär en vecka in på vuxenlivet så känner jag mej fortfarande väldigt ungdomlig och i vissa fall barnslig. Skulle inte den där ansvarskänslan och distansen till dumma påhitt komma nu? Är jag ett hopplöst fall?

Jag har funderat på hur denna bloggen skall kunna leva vidare i sin nuvarande form och kommit fram till att den är helt och hållet dödsdömd. Min största inspiration till inlägg har ju varit sambons neurotiskt paranoida hållning till livet och det humorutbyte som skett mellan två individer som bor i samma lägenhet. Själv är jag på min höjd en medioker skrivare, utan inspiration stannar flödet av efter ett par inlägg och slår knut på sig själv.

Jag har då bollat en idé om att göra om den till en debattblogg, förslaget har refuserats av både sambon och Z, av olika anledningar. Sambon vill inte ha något ansvar, se bara på hur lång tid han har tagit på sig att skriva ett (1) blogginlägg trots att han fick uppmaningen för sisådär två månader sedan. Z har redan för mycket att skriva om i cyberrymden även om han gillade ideén.

Alltså återstår det nästan då att göra om den eller lägga ner den, som det är nu har jag fortfarande lite kvar att dela med mej av sedan mitt lilla liv ihop med min allra hårigaste kompis så ett tag till kommer jag skriva här, sen är dock ett namnbyte/forum av nöden krävd.

Hans Blix, Carl Bildt and us!

Ett halvår går löjligt fort. Det låter väldigt tråkigt, men jag känner verkligen det som att det var nyss som J flyttade in hos mej. Istället för att bygga vidare på den framgång som vi har tillskansat oss under dessa månader kommer nu vårat samboskap att brytas. Författaren har fått jobb på annan ort och kommer ersättas i lägenheten av Walesaren. Skulle detta vara en amerikansk film i varma färger såhär i juletider skulle ni nu få se klipp av hur roligt det har varit att leva två kompisar ihop, nu har det inte varit så jävla roligt så ni får klara er utan det. Vi har dock en otroligt viktig uppgift kvar innan vi kan säga att vi avslutar vårt samboskap.

För ett antal inlägg och månader sedan berättade jag att vi har en hälsorisk i kylskåpet bestående av sambons oätna matlåda bestående av ett kycklinglår och rester av flygande Jakob. Istället för att göra som vilka vuxna och ansvarstagande människor som omedelbart skulle slängt ut hela lådan har vi högaktningsfullt blundat för problemet. Om jag någon gång nämnt denna kontaminerade zon av vårat kylskåp har det av min sambo mest kommit muttrade referenser om att vi inte kan skada en civilisation som just håller på att upptäcka hjulet. Detta argument är svårt att argumentera emot, som den sanna lärare jag är.

Denna matlåda har nu stått på samma ställe i vårat kylskåp under väldigt lång tid. Jag kan inte annat än att skicka en varm tanke till IKEA som verkligen vet hur man gör lufttäta lådor, någon annan slutsats går inte att dra då den nya civilisationen inte spridit sig utanför lådan.

För att välkomna och ta kontakt med dessa varelser som utvecklats av ris, ketchup, kyckling och jordnötter planeras nu ett fritagande av den fängslande plasten runt det nya året. Allt kommer att dokumenteras i minsta detalj med någon sorts film.

Såhär mycket hade kolonin utvecklats ett par dagar in på det nya året:

En sambokilles singelkliv

Då jag ombads att gästblogga för en sådär tre månader sedan utbrast jag genast " coolt, jag fixar det ikväll". Scenen har upprepats löjligt många gånger sedan dess utan att nåt hänt. Senaste tidens påtryckningar från "sambon" har gjort mig ännu mindre sugen att skriva, då hans uppfattning av motivation går ut på sura klagorop och sms i stil med "Skriv nu ett jävla blogginlägg!..Gör mig inte besviken nu!" Karln har ju iallafall valt rätt jobb för sina strategiska klusterbomber med motivation.

Hur som helst, nu kör vi.

Då jag imorse tog ett sista farväl av min älskade mormor och med tårar i ögonen tänkte tillbaka på gamla minnen insåg jag att allt gott har ett slut. Därmed inte sagt att slut innebär ett fysikteoretiskt absolut stopp på skeende. Nej, slut definieras i min hjärna som upphörande av skeenden i form som man kommit att vänja sig vid under lång eller kort tid. Eftersom mormor alltid kommer vara med mig i mitt hjärta och i mitt medvetande liksom andra hemkallade släktingar och nära stående(r.i.p) så innebär detta inget slut på det vi hade, bara ett slut på det vi hade som vi var vana vid.

Detta leder osökt in på min relation med bloggens ordinarie skribent. Vi kallar honom Claes. Vi har under hösten 2008 delat mer än bara lägenhet. Vi har delat tankar skratt och ränker som troligtvis kan liknas med någon typ av hippieliberalism. Jag önskar att jag kunde delge något fragment av denna resa vi varit på men det skulle aldrig kunna ses som något annat än låg internhumor. Således är det även omöjligt att sammanställa vår sambotid i skrift då det skulle vara lika omöjligt som att skriva en diagnosöversikt för en psykotisk, schizofren gammal häst med multipla personligheter varav en är en råtta på Santa Maria 1492. 

MEN(!!) sambotiden kan kokas ner till en fördjupad vänskap, en ökat förståelse för varandra som medmänniskor samt en konsekvent implementering av kycklingevangeliet på årstadalsvägen.

Som tidigare nämnt så har allt gott ett slut, och det är med tunga steg jag symboliskt köper den sista kartan ägg för att gråtande dela den med min broder i Örebro då vår sambotid nu är över. Dock torkar tårarna snabbt eftersom jag vet att vi alltid kommer att vara nära vänner i både vått och torrt, och oavsett konstellation så vet jag att Jag aldrig kommer ringa Claes, han kommer alltid ringa Mig. Resan fortsätter.

".....and someone was giving booze to these fucking creatures"

mvh Sambon

He doesn't look a thing like JEBUS/ I am Ahab!

Att försöka rapportera nyårskvällens händelseförlopp konventionellt och kronologiskt är omöjligt, en konsekvensanalys är också extremt svårt. Vi får helt enkelt börja med en bild:


Uppskattningsvis är bilden tagen mellan kl två och tre på natten. Då har jag och Jonas samlat mod hela kvällen och vågar tillslut forcera en tvärslå som dittills blockerat vägen för en trappa. Väl nere väljer vi snabbt att spara dörren på bilden till sist då den utan tvekan ser intressantast ut. Dock är de andra dörrarna lite av en besvikelse, ett städrum, en toa och ett rum till bredden fylld med en enorm julgran blev facit. Nu till Dörren. Som väntat var den låst, tiden och de evigt närvarande arrangörerna gjorde att vi helt enkelt inte vågade försöka forcera den mer. Detta var alltså det sista vi gjorde innan vi rullade hemåt för kvällen.

Med detta berättat kan vi nu börja undra hur vi trots veckor av moduppbyggande valde att vänta med att leta guld fram tills kl 2? Dagen började annars väldigt armélikt med stenhård träning, stationsträningsstyle. Med mycket mjölksyra började sedan förberedelsen för förfest medelst både singstar och guitar hero. Tjejerna valde att sopa banan med oss stackars killar när singstar-skivan med schlager hits var på. Skivbyte och killarna med hjälp av Pete Doherty tog tillbaka lite värdighet. Roligt att 2008 blir de två olika könen väldigt förnärmade om de förlorar mot det andra, har vi inte kommit längre jämställdhetsmässigt?

Nu var det ju inte därför jag skriver dessa rader. För att förstå hur skrämmande det var för två upproriska och konspiratoriska pojkar som undertecknad och sambo bjuder vi på en bild till:


Alla väggar var fullkomligt fyllda med liknande sköldar som på bilden. Där stod det namnet på "riddaren" i fråga, hans förmodade specialitet (ex. Riddaren av Stålet) och hans motto (ex. Välj Vännerna Vänskap Vinner). Detta gav en väldig känsla av tyngd och att du som tittar på dessa sköldar och inte har en egen inte har något att säga till om egentligen, de är för fan riddare! Riddare, jag tror inte du förstår, dessa män som i vanliga fall sitter i styrelserum klär sig på fritiden i tunga tunga stålrustningar, sätter sig på sin stora hingst till häst, tar tag i sin lans och... och nu då? Vad ska de bekämpa med hjälp av lansen? Väderkvarnar?

Samlingssalen där festandet skulle ske var inte mindre skrämmande, runt väggarna kunde ett tjugotal tavlor föreställandes gamla "stormästare" beskådas. Dessa respektingivande porträtt gav genom sina buttra och förmodade värdiga miner en väldigt värdig stämning till sammankomsten. Själva infirandet av det nya året följde annars samma mönster som vi har vant oss vid. Det var nog dock tur att jag och sambon dels blev såpass skrämda av alla sköldar och tavlor och dels att han kände arrangörerna för annars hade det förmodligen slutat med att vi genom att förolämpa och "låna" saker från Norrköpings Frimurarloge fullkomligt ödelagt alla chanser vi har till karriär, för det sägs ju att frimurarnas nät når långt och finns överallt.

Men tanken vad vi hade kunnat ställa till med med hjälp av en riktigt bra spritpenna på tavlorna, en passande skruvmejsel på alla sköldar och rätt nyckel för Dörren är fruktansvärt svindlande eggande. Undrar hur nära Jonas var att sätta tanken i handling här på denna bild, den förmodat sista bild som finns på någon av oss innanför en av frimurarnas lokaler: