Indignation

Har nu mer eller mindre förlikat mig med tanken att Örebro inte är hemma och att jag inte delar lägenhet med någon längre.

Satt i slutet på förra helgen och åt med Tigern och N. Dessa arbetar på Jönköpings största och enda dagstidning och har också återvänt efter studier till våran gemensamma "hemstad". De var intresserade av hur jag anpassar mig till yrkeslivet och var sådär lagom intresserade. Efter ett tag tog N en konstpaus och frågade: "Hur känns det att då flytta hem och bo i Jkpg?".

Efter en liten stunds fundering hasplade jag mig ur svaret att det känns som ett mindre inferno. För även om jobbet känns fantastiskt och det är otroligt skönt att flytta närmare familjen är staden kanske inget jag hoppar jämfota över. Motsvaret kom från mitt matsällskap unisont. De förklarade att de båda har haft väldigt stor ångest i olika omgångar då de har insett att de inte kan komma bort från staden vid vätterns södra ände på ett par helger. De såg helgerna då de hälsar på vänner som "andningshål" som fick dem att klara av helgerna i Jönköping mellan dessa flykter.

Det är otroligt lustigt att det är så svårt att återvända. Det känns inte som ett misslyckande, men på något sätt så är det inte lika spännande som att flytta till en ny stad. Detta låter lite vagabondaktigt. Så är det inte, men något får både mig och mina vänner att längta bort. Det kan inte vara så att det bara är folk från vår hemtrakt som känner så utan jag hoppas verkligen att detta är en utbredd känsla i vår ålder.

Förhoppningsvis kommer jag att komma ännu mer överens med staden jag spenderat merparten av mitt liv i snart, för jag kan inte peka specifikt på vad det är som ger mig denna känsla.

The search continues...