Rakbladsljus

Det är onsdag idag. Hade jag varit med i Anders och Måns hade jag nu räknat upp hur stor procent av alla dagar jag upplevt som hade varit med om, men nu är jag inte det.

Nästa onsdag skall jag och Walesaren åka till Sveriges huvudstad och kolla på en brittisk rockorkester. Självklart skall vi värma upp med att avsluta vår NHL-säsong som vi började förra gången han förpestade min tillvaro.

Min vän, Krokodilen tror jag att han kallas på en annan blogg, ska också med på konserten. Vi ska också bo hos honom. Jag och Krokodilen har en väldigt intressant relation måste jag säga. Inte dålig, men intressant. Vi gick på samma gymnasieskola när vi var mindre, inte samma årskurs eller klass, alltså gick vi väl och bedömde varandra och så fick vi valpar sedan mäta våra krafter på innebandyplanen i något sorts försök till storhet i ett skollag. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket därifrån, men jag vet att han var med och jag vet att vi också hade några gemensamma vänner. Efter gymnasiet skildes våra vägar som det brukar göra. De skulle mötas igen för ungefär tre år sedan.

Just den tiden var kanske min mest studentikosa, jag bodde i korridor och tyckte faktiskt det var roligt att gå ut på kåren. En av dessa kvällar jag svängt benen i diger dans satte jag planenligt av för att umgås med min kudde och täcke. Efter att ha kollat in kön till kaffeutskänkningen tyckte jag att en kille såg fasligt bekant ut. Ett svep till med blicken och det bekräftades att också han kände igen mej, men jag visste inte varför och sen vad. Efter ett par hälsningsfraser kom vi då på vem den andra var. Det som var speciellt var ju självklart varför Krokodilen var i Örebro och varför hans blick gått fram och tillbaka som en dammsugare på tv-shop efter ett par vänliga ögon som kunde förbarma sig över honom. Det var ju känt sedan länge att han bodde i Gbg. Det var då så att hans vän som han var och hälsade på hade övergett honom och lämnat honom utan nyckel och slängt bort sin telefon för att slippa bli uppringd. Två meningar senare så var det mat hemma hos mej som gällde och jag minns att vi somnade till filmatiseringen av "Liftarens Guide till Galaxen".

Ett antal sporadiska möten och träffar på olika arenor senare så har vi fått bättre grepp på varandra. Dock ser jag med tillförsikt fram emot vår onsdagsseans. Det är nämligen så att förra gången jag hälsade på honom i Stockholm där han nu tjänar sitt leverbröd på att skriva en massa ord i en rosa tidning som behandlar mestadels sport slutade på ett väldigt surrealistiskt sätt. Om det blir en upprepning av jackjakt inne på en klubb, intervallöpning upp till söder, debatt med förbipasserande som ville ha med oss och "spränga en porrklubb" eller främlingar som kommer fram till en och säger att "Krokodilen gömmer sig i skuggorna" vet jag inte.

Men utan tvekan har jag med mej två tuffa killar i Walesaren och Krokodilen på konserten. När Walesaren dessutom tar med sig en Irländare som också har en historia av sig att hitta på hyss utöver det vanliga känner jag att det finns en trygg plats för mej i hierarkin. Alla sammansättningar kan behöva en deltagare som skrattar åt alla skämt och lite förvirrat tar sig för huvudet när konstiga saker händer. Denne person beter sig också lite tråkigt vuxet medan han egentligen vill vara i mitten av allas uppmärksamhet och göra ännu knasigare saker än hans vänner, men han vågar inte. Pax för den rollen nästa onsdag!