Rotanloukku

Nu blev det sådär fasligt längesedan jag vädrade den här torra satans bloggen.

Hopp i form. Just eftersom det var ett tag sedan har det också hänt en hel del. Lite kortfattat:

Förra lördagen lyckades jag, med försvarlig berusning med mej i ryggen måste sägas, starta en diskussion om feminism med Z:s flickvän som då självklart läser genusvetenskap, detta rekommenderas inte om vänskap skall blomstra.

Lagom efter jag vaknat efter chocken att aldrig mer få tillträde till Z:s rockband, eftersom det står i deras lägenhet, var det dags för Brasiliansk afton. Detta refereras självklart ypperligt av min sambo här! För kvällen var det brasilianska mittfältet förstärkt med en Walesare då jag och nämnda citronätare dagen skulle färdas till hufvudstaden för diverse förnöjelser.

Jag och Walesaren hade valt hans och flickvännens bil som färdsätt, smidigt men omständigt skulle det visa sig. På sträckan Örebro-Krokodilens lägenhet i en sthmls-förort var vi tvungna att dels fylla på olja först för att senare få kruta i ny spolarvätska. Dock visade sig det att bara oljan gjorde någon nytta, hur mycket vätska vi än fick i struntade ledningarna som skulle transportera upp vätskan sprutande på vindrutan att göra det de är designade till.

Nåväl, Krokodilen möter oss med sedvanlig gänglig gång och varma skämt. Väl inne tycker han att vi nog bör kickstarta julen och bjuder oss således på ett val: "vill ni ha den här 20%iga glöggen, som är spetsad med whisky står det på etiketten, nu innan vi går ut eller efter?". Valet var alltså inte om vi ville ha utan när. Den var otroligt god, dock fick tidspressen oss att vara tvungna att skjuta på matintaget tills efter en mycket trevlig taxiresa då jag i ett svep mentalt kände mig som en tonåring igen. K menar att alla i Sthml tar med sig en flaska fanta spetsad med lite sprit i taxin. Just då reflekterade jag inte att han, precis som oss, har sina rötter i landsorten.

Väl inne på stället där det brittiska bandet Razorlight skulle hålla låda senare på kvällen sluter representanter från nästan alla andra länder på den brittiska ön upp. Irländaren som förra gången jag träffade honom visade sig, efter att ha varit på fel krog i början, vara mycket konversationsvillig. Han förvarnade också att det skulle komma en engelsman som var och såg ut som en "bum" skulle komma senare. Nu är senare ett väldigt vitt begrepp och jag kan inte riktigt mäta tiden mellan uttalandet och själva ankomsten av denne engelskman. Dock var han inte så luffaraktig, utan hade helt enkelt inte anpassat sig till det svenska kroglivet där det är kutym, lite onödigt kan tyckas, att man gör sig "fin" till utgångens ära. Engelskmannen gick sonika rakt från jobbet ut som de gör på pubarna där han är uppvuxen. Det enda man kanske kan klaga på är att just denne engelskman jobbade som snickare och hade således redan när han kom in en imponerande kroppsodör att matcha sina snickarbyxor. Razorlight hade dock bestämt sig att inte lukta så mycket och var tydligen så nöjda med att vara i Sverige att sångaren tog några danssteg ute bland oss dödliga efter han underhållt färdigt.

I ett tidigare blogginlägg beskrev jag att denna kväll skulle bli skön då jag inte skulle behöva hålla låda, helt rätt visade det sig! Efter ett par danssteg kände jag att jag gjorde mej bäst vid sidan av istället då det just då flög runt två par som utan överdrift skulle kunnat kvala in till "Let's Dance" vilken årgång som helst. Självklart var det Krokodilen och Walesaren med varsin danspartner som tog ut svängarna, efter ett par danser fick deras partners förmodligen slut på energi och tackade ödmjukast och kollapsade i varsitt hörn medans mina vänner med eld i dansblicken tittade runt på dansgolvet efter nya dansoffer. Som tur var för de närmast stående tjejerna tände de i taket och vi tog oss smärtfritt hem. Walesaren kollapsade till ljudet av mina och K:s otaliga partier av "Råttfällan".

Efter det har jag haft feber tills idag.