En sambokilles singelkliv

Då jag ombads att gästblogga för en sådär tre månader sedan utbrast jag genast " coolt, jag fixar det ikväll". Scenen har upprepats löjligt många gånger sedan dess utan att nåt hänt. Senaste tidens påtryckningar från "sambon" har gjort mig ännu mindre sugen att skriva, då hans uppfattning av motivation går ut på sura klagorop och sms i stil med "Skriv nu ett jävla blogginlägg!..Gör mig inte besviken nu!" Karln har ju iallafall valt rätt jobb för sina strategiska klusterbomber med motivation.

Hur som helst, nu kör vi.

Då jag imorse tog ett sista farväl av min älskade mormor och med tårar i ögonen tänkte tillbaka på gamla minnen insåg jag att allt gott har ett slut. Därmed inte sagt att slut innebär ett fysikteoretiskt absolut stopp på skeende. Nej, slut definieras i min hjärna som upphörande av skeenden i form som man kommit att vänja sig vid under lång eller kort tid. Eftersom mormor alltid kommer vara med mig i mitt hjärta och i mitt medvetande liksom andra hemkallade släktingar och nära stående(r.i.p) så innebär detta inget slut på det vi hade, bara ett slut på det vi hade som vi var vana vid.

Detta leder osökt in på min relation med bloggens ordinarie skribent. Vi kallar honom Claes. Vi har under hösten 2008 delat mer än bara lägenhet. Vi har delat tankar skratt och ränker som troligtvis kan liknas med någon typ av hippieliberalism. Jag önskar att jag kunde delge något fragment av denna resa vi varit på men det skulle aldrig kunna ses som något annat än låg internhumor. Således är det även omöjligt att sammanställa vår sambotid i skrift då det skulle vara lika omöjligt som att skriva en diagnosöversikt för en psykotisk, schizofren gammal häst med multipla personligheter varav en är en råtta på Santa Maria 1492. 

MEN(!!) sambotiden kan kokas ner till en fördjupad vänskap, en ökat förståelse för varandra som medmänniskor samt en konsekvent implementering av kycklingevangeliet på årstadalsvägen.

Som tidigare nämnt så har allt gott ett slut, och det är med tunga steg jag symboliskt köper den sista kartan ägg för att gråtande dela den med min broder i Örebro då vår sambotid nu är över. Dock torkar tårarna snabbt eftersom jag vet att vi alltid kommer att vara nära vänner i både vått och torrt, och oavsett konstellation så vet jag att Jag aldrig kommer ringa Claes, han kommer alltid ringa Mig. Resan fortsätter.

".....and someone was giving booze to these fucking creatures"

mvh Sambon